en fantastisk saga

Skriven över MSN, varannan mening vardera ungefär.

Som hajar kring het gröt flockas doktorerna på vägen. Föga anade de att Mats bara druckit karamellfärg. Och kamelerna grumsade

En sorgesång ljöd över villaförorten, där det faktiskt inte spillts något blod, utna bara karamellfärg. Men känslan av blod var överhängande liksom den söta doften av rutten pung och i munnen kände Clouseau ännu smaken av gammal kaninballe. Nej, KanELBULLE skulle det vara, tänkte han. Attans, fel igen! Att jag alltid ska äta fel. Clouseau var av naturen en aning klantig vilket han skulle få sota för många gånger innan vår berättelse tar slut, ty nu dök Tyrone upp! Nej! tänkte Clouseau, inte Tyrone! Han, min stora kärlek genom hela högstadiet! Tyrone svepte förbi med en iskall blick som inte var riktad mot Clouseau ens en sekund, utan rakt mot videobutiken på hörnet. Åh nej! tänkte Clouseau förskräckt. Gejhyllan! Han sprang med så bestämda steg han kunde för att försvara gejhyllan, hans andra hem, där han ofta kunde spendera hela dagar (oftast tisdagar av någon outgrundlig anledning) (torsdagar var han på besök hos sin farmor i Sörböle, lördagar hade han besök av sin psykoterapeut som mest rökte och fäste blicken på tegelmuren på andra sidan gatan, söndagar ägnade han hela dagen åt att undvika att gå i kyrkan, men i övrig hade han ganska mycket fritid). Onsdagarna brukade han fördriva i sällskap med Horace Engdahl. De brukade spela romanser, Horace spelade, Clouseau sjöng. Ibland nuppade de till tonerna av Schubert. Fredagarna gick mest ut på att vänta in lördagens psykologsamtal, och måndagarna bestod mest av vila efter söndagens aktiviteter, kanske slapprunka i ett hörn om det ville sig... när allt kommer omkring var det nog egentligen inte så konstigt att just tisdag var veckans lämpligaste dag eftersom man en tisdag på året var tvungen att äta semlor, men övriga tisdagar var han fri som fågeln.

Hur som helst, Tyrone närmade sig gejhyllan med ett fast grepp om sin gamla mormor, som bara några minuter tidigare hade halkat i hissen, flugit ut genom hissdörren och rullat nerför samtliga trappor från tionde våningen ner till bottenplan dit hon inte hade för avsikt att gå, men nu när hon såg alla de vackra filmerna sken hon upp som en sol och Tyrone hade inget annat val än att lotsa henne bland hyllorna, där hon letade efter sin sedan länge bortgångne man som tillbringat de sista åren av sitt liv med att spela in pornografiska filmer för homosexuella män. Vad hon inte visste var att hennes man egentligen var vid liv, men hade emigrerat till Tibet för att med munkarnas hjälp å upp den igen, vilket inte var det lättaste med alla förslitningsskador den hade ådragit sig efter inspelningen av den tyska lågbudgetfilmen "Jah jah, ficke mein Arsch mit dein Missil"... eftersom de inte hade haft råd med vaselin, och för att säga sanningen så var han inte längre i sin bästa form. Men munkarna hjälpte honom inte, de hade helt enkelt glömt bort vad en penis var för något, då allt som existerade bland de tibetanska bergen var gamla dammiga skriftrullar som någon sinnessjuk lama tåtat ihop för hundratals år sedan, samt tre inkontinenta hamstrar som inte var sena med att pocka på petting med munkarna, som i sin iver att gå i celibat (det var nämligen högsta mode i Tibet vid denna tid), inte bara hade skurit av alla band med omvärlden, utan också varandras penisar, vilket resulterade i ett våldsamt hallaballoo, eftersom tibetanernas fruar inte hade blivit informerade om denna omvändning i deras makars leverne. De visste inte ens om att deras makar var munkar över huvud taget, eftersom det i kontaktannonserna hade stått beskrivningar av "sådana män som förekommer i västernfilmer och aldrig säger ett ord, men som kan ta dig till ett högre stadium", vilket de nappade på, men när de såg sanningen (vilket inte var mycket att se) förstod de vilket misstag de begått, och de flesta sprang gråtande tillbaka. Alla förutom Johanna, som inte visste bättre än att hälsa gubbarna med "howdy ho, partner!" ty hon hade aldrig i sitt liv sett en cowboy och visste således inte hur sådana såg ut. Det var på grund av detta som hon sedermera fick smeknamnet "Den Där Villiga Horan Som Skulle Kunna Suga Av En Lam Get Bara Hon Fick Spendera Lite Tid Med De Äldre Killarna På Kolonin". Detta gav henne en särställning bland munkarna, ändå tills den dag hon sög ihjäl sig, eftersom hon inte hade något att suga på. Munkarna gav henne en kejserlig begravning, vilket innebar två halvuppblåsta ballonger i ändan av en lila träkista, hopsnickrad av verktygen i "Bamses lilla snickarbox" och märkt med texten "Hvila i Freud", som bars fram av en stor mongolisk fribrottare insmord i jaksmör och med en klänning som hade ett mycket chict blommönster, direkt från Paris. Denne Mongol tog kistan och kastade den med all kraft rakt ut från det höga berg där begravningen ägde rum. nere på ängen satt fåraherden Ralf, utan minsta aning om att den lilla damm han metade från egentligen var 1985's årgång av "hänt i veckan" som låg utspridd över en yta lite större än en kapsyl till en lokaflaska och lite mindre än omkretsen av mount everests fot, ty Ralf var blind och stövdum, vilket gjorde denna händelse, vilken han fortfarande inte hade en aning om skulle hända, ännu mer tragisk. Ralf gnolade på en visa (hur han lyckades med detta är det fortfarande ingen som vet) och var sådär glad som bara en blind, stövdum fåraherde som metar i en damm av hänt i veckan kan vara. Men då kom den lilla kistan farande i full karriär. Ballongerna hade gett upp och lämnat in sin avskedsansökan för att istället börja med hönsuppfödning i Nebraska för länge sedan. Kistan for genom luften tills den träffade Kalle, en svensk backpacker utan vare sig mening eller mål. Ralf tittade upp en stund, men återgick till sitt metande. Han började känna något på kroken, han drog mer och mer, hårdare och hårdare, snabbare och snabbare, men till slut fick han upp katten han hade ätit till lunch. Den levde fortfarande, om än nätt och jämnt, ty den var täckt av svett, blod och sådan där pastasås med oliver som går att köpa på Willy's för en billig penning. Ralf blev mycket förvånad, även om han givetvis inte kunde se att det var en katt, så han gick bort till kistan, som några knarkare just nu var i färd att bära bort för att sälja stackars Johanna på torget till högstbjudande. Eftersom Ralf inte såg eller hörde detta famlade han i blindo, med katten på huvudet för att liksom förstärka blindheten. Han famlade länge, och stapplade rakt in i skogen, en mörk och djup skog med allsköns farliga ting representerade. Men det skrämde honom inte. Ralf hade alla sinnen som fortfarande fungerade på helspänn. Då mötte han Tyrone som var på jakt efter både sig själv och sin far. "Far" utstötte Tyrone, ty han såg i syner. Ralf tog ett skutt upp på Tyrones axlar och tillsammans vandrade de mot himmelrikets land, eller i alla fall i riktning mot Motala, för det var där som katten till slut skulle finna ro och jaga möss och dricka mjölk och titta på melodifestivalen och peruanska idol som gick på tv 4000 varje dag i evigheters evighet. Ralf blev efter två dagar i Motala överkörd av en länsbuss utanför Pingstkyrkan, Sveriges fulaste kyrka där Ralf till slut funnit Gud. Efter detta blev Tyrone deprimerad och tog sitt liv genom att sänka sig i Motala ström. Och vad Clouseau anbelangar vet vi ännu idag inte om han lyckades hyra sin tisdagsfilm denna vecka.

Slut*

* Not: Poängen med berättelsen var att klargöra orsaken till Clouseaus förvåning när han såg Tyrone dyka upp: denne var ju död.