Negern och påven

(skriven på kanske tio minuter, med ett abrupt slut eftersom Mats var tvungen att dra.)

Jaa, det är ju alltid alternativen som avgör, sa negern när han täckte av sin senaste uppfinning, en stor, mastodontisk, men ändock så fullständigt vardaglig rosa kanin med batteri på ryggen. Föga visste han att en stor batteritillverkare en dag skulle sno hans idé och tjäna grova pengar. Nu visste han inte detta, så glad i hågen gick han ut i sin hemregion och fortsatte att arbeta på sin skinkklädda banantron, men då kom påven Johannes Paulus II gående, tillsammans med tolv pojkar i ganska låg ålder. De gjorde anspråk på tronen, och eftersom negern (nej, han har inget namn) var just en neger kunde han inte säga emot. Än en gång hade det katolska väldet utvidgats ytterligare. Påven skrattade sitt honungslena, faderliga och en aning bögiga skratt, som lugnat så många bortrövade och oroliga småpojkar genom åren. Av någon outgrundlig anledning skrattade han alltid när han såg negrer, vare sig de var svarta eller vita, han tyckte att de såg lustiga ut hur som helst. Nöjd med att ha spritt sin religion vidare satte han sig på tronen, och de tolv började bära, men eftersom tronen var klädd med skinka spred sig snabbt en lätt fuktig känsla utmed påvens ryggslut och han började gnälla och grimasera. Då han var en man följd av otur råkade just detta gnällande vara en negersignal som kallade på de allra största männen i bygden. Dessa kom med en väldig fart, och de var inte glada! Men när de såg den gamla mannen blev de genast uppspelta och fick något farligt i blicken. I påvens ögon var blicken i alla fall farlig; alla andra som hade samlats på det lilla torget hurrade och kastade sina gutturala negerrop till skyarna och började dansade en mycket intensiv (och i påvens ögon ganska primitiv) dans. Helt plötsligt öppnade sig skyarna och något stort och tungt föll mot jorden. Det visade sig vara en enorm pung och den landade mitt på torget med en dov duns. Ivriga att ta sig an utmaningen från ovan sprang de tolv pojkarna som burit påvens tron fram till den stora gåvan, vilket resulterade i att påven bokstavligen ramlade ur stolen. Gammal som han var hade han ju inte mycket pung att komma med själv. Den var dessutom rynkig och vårtig, precis som hans klena ursäkt för manslem, på vilken det hade börjat växa hår längst ut på hans två meter långa förhud (han hade sparat jättelänge). Hursomhelst tog fallet hårt på påven som försökte ropa på hjälp, men pojkarna var fullt upptagna med att ta vara på skänken från ovan, och negrerna förstod inte hans rop, utan de fortsatte dansa, varpå det snart började regna. Detta var mycket anmärkningsvärt, då negrerna knappast var indianer och hade aldrig haft kontakt med sådana. Således kunde de alltså inte känna till saker som regndans. Det hela antogs vara en ytterst otrolig slump, ända tills en av pojkarna skymtade indianerna bakom kullen. Hur dessa hade kommit dit förstod ingen, men alla blev otroligt nyfikna, och stamledaren tog täten och förde in den.

Slut!