En Vacker Bild

Lite påskgodis

Jaja, Jesus skall uppstå och allt det där, men här kommer det första utkastet till våran passionskantat:

[lite som fotbollshuliganer]: VAD GAV NI HONOM ATT DRIIICKA!!?!
[i tritonusintervaller]: Surt vin, surt vin, surt vin på en [kluster nu] SVAMP!

Det ska tillkomma lite, men vi börjar där.

En riktigt hästig jul

Såhär i juletider tänkte vi bjuda på ett smörgåsbord av julens små litterära favoriter. De flesta kan höras (i originalutförande) i Olaus Petri-kyrkan den 20:e december.

Okej, här kommer våra verk. Njut eller Dö!

Corpus Christe Carol:

"And by that bedside there standeth a stone... HÄST, written thereon."

Himlen hänger stjärnsvart

Hästen hänger stjärnsvart och betseln är på,
och ögonen är mörka och röven likaså.
Skumma ligga stigarna som hästen tvingas gå
och tyst trava vidare med tomten på.
Då komma väl fem nissar,
då komma väl hans bödlar,
lusseknektar utsända att döda!

Nu tändas:

Nu slaktas släktens julehäst,
den ska ge mat åt far.
Och tusen skivor skinka ges
åt barn och moder rar.

Och hästen gnäggar så förskräckt
när fader kniven för.
Och Olle dreglar så förnöjt
när hästen Brunte dör.

familjen dukar upp till fest,
de sjunger och har kul.
Och barnen ler och äter upp
det är nu riktig jul!

Stilla natt

Stilla häst
Heliga häst
Allt är hö
Snart ska du dö
Skria åt barnet i stallets strå
Och de vakande bödlarna två
Domens timma är kommen
Vi ska ha skinka till jul

Gläd dig du kristi Brud (okej, den här är inte så bra):

Gläd dig du kristi häst, och ät din herres fläsk. Den stora häst du skådat, som oss med kött försörjer. Hosianna, kött och havre! häst smakar gott i magen.

När juldagsmorgon glimmar:

När julehästen skiter,
jag ej till stallet gå.
Min son får gå istället
och mocka skiten så.

Dagen är kommen:

Hästen är kommen,
hingsten triumferar,
kom låt oss trava till Betlehem,
Hälsad av Stig H,
häst är född till jorden,
o kom låt oss dressera,
o kom låt oss dressera,
o kom låt oss dressera vår kära häst!

There is no rose:

There is no häst of such virtue as is the häst that bare Jesu. Gnäggeluja!
But in this häst contained was, havre och kött in little space. Gnäggeamus.
By that Häst we may well see that he is Häst in stables three.
The pony sungen the shepherds to: Gloria in excelsis HÄST! Havreamus.
Leave we all this worldly mirth and follow we this joyful häst. Traveamus.

Lämna gärna förslag på hur julen kan göras ännu hästigare!

Negern och påven

(skriven på kanske tio minuter, med ett abrupt slut eftersom Mats var tvungen att dra.)

Jaa, det är ju alltid alternativen som avgör, sa negern när han täckte av sin senaste uppfinning, en stor, mastodontisk, men ändock så fullständigt vardaglig rosa kanin med batteri på ryggen. Föga visste han att en stor batteritillverkare en dag skulle sno hans idé och tjäna grova pengar. Nu visste han inte detta, så glad i hågen gick han ut i sin hemregion och fortsatte att arbeta på sin skinkklädda banantron, men då kom påven Johannes Paulus II gående, tillsammans med tolv pojkar i ganska låg ålder. De gjorde anspråk på tronen, och eftersom negern (nej, han har inget namn) var just en neger kunde han inte säga emot. Än en gång hade det katolska väldet utvidgats ytterligare. Påven skrattade sitt honungslena, faderliga och en aning bögiga skratt, som lugnat så många bortrövade och oroliga småpojkar genom åren. Av någon outgrundlig anledning skrattade han alltid när han såg negrer, vare sig de var svarta eller vita, han tyckte att de såg lustiga ut hur som helst. Nöjd med att ha spritt sin religion vidare satte han sig på tronen, och de tolv började bära, men eftersom tronen var klädd med skinka spred sig snabbt en lätt fuktig känsla utmed påvens ryggslut och han började gnälla och grimasera. Då han var en man följd av otur råkade just detta gnällande vara en negersignal som kallade på de allra största männen i bygden. Dessa kom med en väldig fart, och de var inte glada! Men när de såg den gamla mannen blev de genast uppspelta och fick något farligt i blicken. I påvens ögon var blicken i alla fall farlig; alla andra som hade samlats på det lilla torget hurrade och kastade sina gutturala negerrop till skyarna och började dansade en mycket intensiv (och i påvens ögon ganska primitiv) dans. Helt plötsligt öppnade sig skyarna och något stort och tungt föll mot jorden. Det visade sig vara en enorm pung och den landade mitt på torget med en dov duns. Ivriga att ta sig an utmaningen från ovan sprang de tolv pojkarna som burit påvens tron fram till den stora gåvan, vilket resulterade i att påven bokstavligen ramlade ur stolen. Gammal som han var hade han ju inte mycket pung att komma med själv. Den var dessutom rynkig och vårtig, precis som hans klena ursäkt för manslem, på vilken det hade börjat växa hår längst ut på hans två meter långa förhud (han hade sparat jättelänge). Hursomhelst tog fallet hårt på påven som försökte ropa på hjälp, men pojkarna var fullt upptagna med att ta vara på skänken från ovan, och negrerna förstod inte hans rop, utan de fortsatte dansa, varpå det snart började regna. Detta var mycket anmärkningsvärt, då negrerna knappast var indianer och hade aldrig haft kontakt med sådana. Således kunde de alltså inte känna till saker som regndans. Det hela antogs vara en ytterst otrolig slump, ända tills en av pojkarna skymtade indianerna bakom kullen. Hur dessa hade kommit dit förstod ingen, men alla blev otroligt nyfikna, och stamledaren tog täten och förde in den.

Slut!

en fantastisk saga

Skriven över MSN, varannan mening vardera ungefär.

Som hajar kring het gröt flockas doktorerna på vägen. Föga anade de att Mats bara druckit karamellfärg. Och kamelerna grumsade

En sorgesång ljöd över villaförorten, där det faktiskt inte spillts något blod, utna bara karamellfärg. Men känslan av blod var överhängande liksom den söta doften av rutten pung och i munnen kände Clouseau ännu smaken av gammal kaninballe. Nej, KanELBULLE skulle det vara, tänkte han. Attans, fel igen! Att jag alltid ska äta fel. Clouseau var av naturen en aning klantig vilket han skulle få sota för många gånger innan vår berättelse tar slut, ty nu dök Tyrone upp! Nej! tänkte Clouseau, inte Tyrone! Han, min stora kärlek genom hela högstadiet! Tyrone svepte förbi med en iskall blick som inte var riktad mot Clouseau ens en sekund, utan rakt mot videobutiken på hörnet. Åh nej! tänkte Clouseau förskräckt. Gejhyllan! Han sprang med så bestämda steg han kunde för att försvara gejhyllan, hans andra hem, där han ofta kunde spendera hela dagar (oftast tisdagar av någon outgrundlig anledning) (torsdagar var han på besök hos sin farmor i Sörböle, lördagar hade han besök av sin psykoterapeut som mest rökte och fäste blicken på tegelmuren på andra sidan gatan, söndagar ägnade han hela dagen åt att undvika att gå i kyrkan, men i övrig hade han ganska mycket fritid). Onsdagarna brukade han fördriva i sällskap med Horace Engdahl. De brukade spela romanser, Horace spelade, Clouseau sjöng. Ibland nuppade de till tonerna av Schubert. Fredagarna gick mest ut på att vänta in lördagens psykologsamtal, och måndagarna bestod mest av vila efter söndagens aktiviteter, kanske slapprunka i ett hörn om det ville sig... när allt kommer omkring var det nog egentligen inte så konstigt att just tisdag var veckans lämpligaste dag eftersom man en tisdag på året var tvungen att äta semlor, men övriga tisdagar var han fri som fågeln.

Hur som helst, Tyrone närmade sig gejhyllan med ett fast grepp om sin gamla mormor, som bara några minuter tidigare hade halkat i hissen, flugit ut genom hissdörren och rullat nerför samtliga trappor från tionde våningen ner till bottenplan dit hon inte hade för avsikt att gå, men nu när hon såg alla de vackra filmerna sken hon upp som en sol och Tyrone hade inget annat val än att lotsa henne bland hyllorna, där hon letade efter sin sedan länge bortgångne man som tillbringat de sista åren av sitt liv med att spela in pornografiska filmer för homosexuella män. Vad hon inte visste var att hennes man egentligen var vid liv, men hade emigrerat till Tibet för att med munkarnas hjälp å upp den igen, vilket inte var det lättaste med alla förslitningsskador den hade ådragit sig efter inspelningen av den tyska lågbudgetfilmen "Jah jah, ficke mein Arsch mit dein Missil"... eftersom de inte hade haft råd med vaselin, och för att säga sanningen så var han inte längre i sin bästa form. Men munkarna hjälpte honom inte, de hade helt enkelt glömt bort vad en penis var för något, då allt som existerade bland de tibetanska bergen var gamla dammiga skriftrullar som någon sinnessjuk lama tåtat ihop för hundratals år sedan, samt tre inkontinenta hamstrar som inte var sena med att pocka på petting med munkarna, som i sin iver att gå i celibat (det var nämligen högsta mode i Tibet vid denna tid), inte bara hade skurit av alla band med omvärlden, utan också varandras penisar, vilket resulterade i ett våldsamt hallaballoo, eftersom tibetanernas fruar inte hade blivit informerade om denna omvändning i deras makars leverne. De visste inte ens om att deras makar var munkar över huvud taget, eftersom det i kontaktannonserna hade stått beskrivningar av "sådana män som förekommer i västernfilmer och aldrig säger ett ord, men som kan ta dig till ett högre stadium", vilket de nappade på, men när de såg sanningen (vilket inte var mycket att se) förstod de vilket misstag de begått, och de flesta sprang gråtande tillbaka. Alla förutom Johanna, som inte visste bättre än att hälsa gubbarna med "howdy ho, partner!" ty hon hade aldrig i sitt liv sett en cowboy och visste således inte hur sådana såg ut. Det var på grund av detta som hon sedermera fick smeknamnet "Den Där Villiga Horan Som Skulle Kunna Suga Av En Lam Get Bara Hon Fick Spendera Lite Tid Med De Äldre Killarna På Kolonin". Detta gav henne en särställning bland munkarna, ändå tills den dag hon sög ihjäl sig, eftersom hon inte hade något att suga på. Munkarna gav henne en kejserlig begravning, vilket innebar två halvuppblåsta ballonger i ändan av en lila träkista, hopsnickrad av verktygen i "Bamses lilla snickarbox" och märkt med texten "Hvila i Freud", som bars fram av en stor mongolisk fribrottare insmord i jaksmör och med en klänning som hade ett mycket chict blommönster, direkt från Paris. Denne Mongol tog kistan och kastade den med all kraft rakt ut från det höga berg där begravningen ägde rum. nere på ängen satt fåraherden Ralf, utan minsta aning om att den lilla damm han metade från egentligen var 1985's årgång av "hänt i veckan" som låg utspridd över en yta lite större än en kapsyl till en lokaflaska och lite mindre än omkretsen av mount everests fot, ty Ralf var blind och stövdum, vilket gjorde denna händelse, vilken han fortfarande inte hade en aning om skulle hända, ännu mer tragisk. Ralf gnolade på en visa (hur han lyckades med detta är det fortfarande ingen som vet) och var sådär glad som bara en blind, stövdum fåraherde som metar i en damm av hänt i veckan kan vara. Men då kom den lilla kistan farande i full karriär. Ballongerna hade gett upp och lämnat in sin avskedsansökan för att istället börja med hönsuppfödning i Nebraska för länge sedan. Kistan for genom luften tills den träffade Kalle, en svensk backpacker utan vare sig mening eller mål. Ralf tittade upp en stund, men återgick till sitt metande. Han började känna något på kroken, han drog mer och mer, hårdare och hårdare, snabbare och snabbare, men till slut fick han upp katten han hade ätit till lunch. Den levde fortfarande, om än nätt och jämnt, ty den var täckt av svett, blod och sådan där pastasås med oliver som går att köpa på Willy's för en billig penning. Ralf blev mycket förvånad, även om han givetvis inte kunde se att det var en katt, så han gick bort till kistan, som några knarkare just nu var i färd att bära bort för att sälja stackars Johanna på torget till högstbjudande. Eftersom Ralf inte såg eller hörde detta famlade han i blindo, med katten på huvudet för att liksom förstärka blindheten. Han famlade länge, och stapplade rakt in i skogen, en mörk och djup skog med allsköns farliga ting representerade. Men det skrämde honom inte. Ralf hade alla sinnen som fortfarande fungerade på helspänn. Då mötte han Tyrone som var på jakt efter både sig själv och sin far. "Far" utstötte Tyrone, ty han såg i syner. Ralf tog ett skutt upp på Tyrones axlar och tillsammans vandrade de mot himmelrikets land, eller i alla fall i riktning mot Motala, för det var där som katten till slut skulle finna ro och jaga möss och dricka mjölk och titta på melodifestivalen och peruanska idol som gick på tv 4000 varje dag i evigheters evighet. Ralf blev efter två dagar i Motala överkörd av en länsbuss utanför Pingstkyrkan, Sveriges fulaste kyrka där Ralf till slut funnit Gud. Efter detta blev Tyrone deprimerad och tog sitt liv genom att sänka sig i Motala ström. Och vad Clouseau anbelangar vet vi ännu idag inte om han lyckades hyra sin tisdagsfilm denna vecka.

Slut*

* Not: Poängen med berättelsen var att klargöra orsaken till Clouseaus förvåning när han såg Tyrone dyka upp: denne var ju död.